Varför nöja sig med en statlig utredning om Nya Karolinska? Varför inte granska de skenande kostnaderna för utbyggnaden av Skåne universitetssjukhus i Malmö? Eller kostnaderna för J-huset på Akademiska sjukhuset i Uppsala och konsulterna på Landstingsservice? Varför inte granska varför kostnaderna för inhyrd personal i samtliga landsting trefaldigades under perioden 2010-2016 och har fortsatt stiga sedan dess?

Svaret är dels att byggandet av Nya Karolinska är en osedvanligt illa skött upphandling, även med landstingsmått mätt. Men dels också att den kommer som en skänk från ovan valåret 2018 för en S-regering som är pressad av köerna i sjukvården. Socialminister Annika Strandhäll (S) satte tonen i SVT:s Agenda i söndags då hon så ofta hon kunde upprepade orden ”haveri”, ”moderat” och ”utkräva ansvar”. På så vis kan en sittande regering utkräva ansvar av oppositionen, har man tänkt.

Grunden till haveriet Nya Karolinska, för det är ett haveri, är den OPS-upphandling som bara resulterade i en enda anbudsgivare, Skanska. Modellen innebär att det är entreprenören som tar risken och lånar pengar till projektet, i sig en fördyring eftersom ingen kan låna så billigt som det offentliga. Men slutnotan landar ändå hos skattebetalarna till slut, som ju vill ha det beställda sjukhuset, och kostnaden kan bli svindlande 60 miljarder kronor 2040.

Det som mest sticker i ögonen i dag är ändå att mycket lite i det nya sjukhuset tycks fungera. Varje vecka kommer exempel på nya funktioner där ansvarskedjan har brustit, för att uttrycka sig försiktigt. Det verkar inte finns någon som håller i rodret, varken när avancerad medicinsk utrustning ska beställas eller för något så basalt som personalens omklädningsrum.

Regeringens brösttoner om att ”gå till botten och utkräva ansvar” klingar ändå tomt. Vad ska man göra när de brister som till stor del redan är kända kommit på pränt? Hålla inne statsbidragen? Nej, regeringens syfte är att rikta strålkastaren från sitt eget ansvar och säga ”moderat haveri” så många gånger som möjligt fram till valet. Ansvaret utkrävs av väljarna i Stockholms län som avgör vilken kvalitet de har fått för skattepengarna.

Det är som sagt inte bara i Stockholm som vården krisar och kostnaderna skenar. Och det är heller inte bara stora nybyggen som gräver hål i landstingsbudgetar. Varje storsjukhus lever sitt eget liv med ständiga och oväntade underskott, det vet man inte minst i Uppsala. Det är faktiskt en gåta att de högspecialiserade universitetssjukhusen inte sedan länge är statens ansvar.

Mellannivån landstingen och regionerna har överlevt sig själva. Få bryr sig om län, nya storregioner eller politikerna som finns där. Men alla bryr sig om att vi har en bra sjukvård. Det är dags att ta konsekvenserna av detta och lägga ned landstingen.