Köerna ringlade långa utanför Oslo tingrett på tisdagsmorgonen. Efter nio förhandlingsdagar ska rätten sedan besluta om den norska staten gjort sig skyldig till brott mot grundlagen, närmare bestämt paragraf 112 som slår fast ungefär att ”staten ska värna om miljön och naturen för framtida generationer”. Tre miljöorganisationer har stämt den norska staten för att man öppnat för oljeletning och borrningar i det känsliga Barents hav.

Även om det visar sig att inga formella fel begåtts innebär rättsprocessen och uppmärksamheten en stark press på den norska regeringen. Som världens sjunde största exportör av koldioxid, och samtidigt undertecknare av det globala klimatavtalet om utsläppsminskningar, är det helt enkelt svårt att motivera sökandet efter nya fossila energikällor. Regeringens argument om att ”om inte vi gör det gör någon annan det på ett sämre sätt” klingar tomt.

Norge som nation har det väl förspänt jämfört med andra oljestater inför den postfossila eran. Men man har också tagit på sig en moralisk ledartröja och exempelvis satt upp målet om en helt fossilfri nybilspark redan 2025. Samtidigt förutsätter den norska statens övriga mål, som den omfattande välfärdsstaten, att man fortsätter borra efter olja. Rent krasst förutsätter även den låga arbetslösheten och att alla norrmän ska kunna införskaffa de dyra elbilarna, att andra länder fortsätter att köpa norsk olja. Vill man också värna klimatet går inte resonemanget ihop.

Norge befinner sig, liksom många andra länder, vid ett vägskäl. Och trots att man sparat ofattbara 8 000 miljarder kronor i oljefonden väntar inga lätta beslut. En stor del av den framgångsrika industrin, och hundratusentals jobb, är direkt eller indirekt kopplade till oljan.

När oljan försvinner väntar enorma kostnader för Norge om välfärden ska bibehållas. Då spelar det egentligen ingen roll hur stora tillgångar som finns eftersom de trots allt är ändliga. Varje norsk regering står därför inför valet att spara på utgifterna och riskera att få gå vid nästa val, eller att borra lite till och försöka förlänga guldåldern. Hittills har man valt det senare.

De första rättegångsdagarna i Oslo sammanfaller med de avslutande dagarna av klimatmötet i Bonn, COP 23. Där presenterades en rapport på måndagen som visar att de globala utsläppen stiger igen, efter att ha stått stilla under tre år. Det börjar bli bråttom. USA har genom Trump avsagt sig ledartröjan i klimatarbetet, EU krisar internt och diktaturen Kina försöker flytta fram positionerna.

Om ett av världens rikaste oljeländer i stället klev fram och sa att man tar sitt ansvar för klimatet och avstår från att söka nya oljekällor skulle det kunna få verklig effekt. Statsminister Erna Solberg behöver inte göra det, tingretten kommer nog inte heller att tvinga henne, men hon har här en reell möjlighet att göra skillnad.