Människan är rationell sa nationalekonomins fader Adam Smith, och på det antagandet baseras alla ekonomiska modeller. Rationalitet är en så given utgångspunkt att studier i människors ”irrationella” ekonomiska beteende kvalificerade sig för ett Nobelpris så sent som i december förra året. Pristagaren Richard Thaler visade att människor inte agerar så som ekonomiska teorier förutsätter, utan tvärtom. Han kallar agerandet ”mänskligt” .

Det är alltså inte alltid rationalitet och logik som ligger till grund för människors beslut. Vi fattar ”mänskliga” beslut baserade på tycke och smak. Känsla helt enkelt. Detsamma gäller i politiska frågor. Precis som ekonomer gjort i alla tider, tenderar politiska partier att utgå ifrån att människor fattar bästa möjliga beslut för sig själva när de väljer parti. Men i själva verket visar människor gång efter annan att känslor vinner över fakta och goda argument.

Känsla har historiskt legat till grund för många av mänsklighetens finaste och hemskaste politiska idéer. Den spelar dessutom en stor roll i den dagliga debatten, liksom när vi i september går till valurnorna. Ändå utgår man för det mesta ifrån att ideologi styr valet av parti. Det skapar en barriär mellan politiker och väljare där båda parter pratar förbi varandra. När medborgaren lyfter känsloargument, bemöter politikern med fakta och ideologi.

Detsamma gäller när politikern lägger fram ett förslag och medborgaren svarar med kritik grundad på känslor. Politiker ska inte styras av medborgares känslor, men de bör försöka förstå dem. Genom att ta till sig känsloargument kan man formulera sig på ett sätt som bättre tilltalar människor. Liksom ekonomer ibland måste lämna sitt hemtama antagande om den rationella människan, bör politiken utvärdera varför ideologiska argument inte alltid biter på väljarna.

Kanske kan mer lyhörda politiker bli bättre på att möta medborgarna på ett konstruktivt sätt och åstadkomma förändring. Kanske kan vi då också få en mindre känslostyrd debatt.