Mannen är från Bulgarien, men det är fortfarande osäkert om mordet kan relateras till Marinovas yrkesutövning. Bulgariens inrikesminister talar utan preciseringar om en ”spontan attack”. Vad som däremot är väl känt är att Bulgarien, enligt organisationen Reportrar utan gränser, är det EU-land där pressfriheten är svagast. Och det är också sant att Bulgarien är ett land som den senaste tiden drabbats av flera brutala kvinnomord.

Hur som helst är Viktoria Marinova den tredje journalisten som mördats i ett EU-land under det senaste året. I våras mördades den slovakiske reportern Jan Kuciak och hans fästmö i en attack som tveklöst hade politiska motiv: Kuciak arbetade med att kartlägga band mellan den italienska maffian och ledande slovakiska politiker.

Hösten 2017 mördades den maltesiska reportern Daphne Caruana Galizia. Också hon kartlade korruptionen i landet och hade därigenom bland annat provocerat ledande personer i båda de stora politiska partierna. En utförlig genomgång i brittiska The Guardian i april visade att det finns starka skäl att tro att mordet var ett beställningsarbete.

Går man utanför EU så kommer man snabbt till Ryssland – eller till Saudi-arabien. Det som i värsta fall hänt den saudiske journalisten Jamal Khashoggi på det saudiska konsulatet i Istanbul är sådant att det borde sända chockvågor genom hela Mellanöstern – och till USA där president Donald Trump gjort regimen i Saudiarabien till sin främsta partner i området.

Khashoggis fästmö har vädjat till Trump om hjälp att skapa klarhet i vad som hänt. Turkiet, inte heller något föredöme när det gäller pressfrihet, kräver att konsulatet ska genomsökas och den saudiska sidan har funnit sig i kravet. Men är det så säkert att spåren efter ett eventuellt mord finns kvar?

Det går inte att tro att det bara är tillfälligheter som gör att så pass många journalister mördats på kort tid. Hittills självklara normer för hur makthavare av olika slag agerar när de ifrågasätts eller granskas har börjat ifrågasättas eller öppet attackeras. När USA:s president kan tala om medierna som ”nationens fiender” så skapas ett farligt prejudikat. I länder med svaga eller obefintliga demokratiska traditioner kan de som utsätts för granskning försöka översätta retoriken till konkreta attacker.

Många har föreställt sig att medlemskap i EU skulle stabilisera demokratin, inräknat mediernas frihet, i alla medlemsländer. Det var alltför optimistiskt. Det avgörande är, precis som tidigare, de demokratiska reflexerna hos de politiskt ansvariga i respektive land, inom EU likaväl som utanför. När hoten mot medier och journalister ökar så faller ett särskilt ansvar på företrädare för länder som värdesätter fri journalistik att hålla emot.

Håkan Holmberg