Utvecklingsländer är korta liv och stora familjer. Utvecklade länder, ”i-länder”, är långt liv och små familjer. Så beskrev professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, fördomarna om världen hos sina välutbildade studenter på KI. I sin berömda föreläsning 2006, som bara på Youtube setts av 16 miljoner, bevisade han sedan att studenterna hade fel. I alla fall delvis fel.
Rosling visade med FN-statistik (och de ikoniska bubblorna som representerade ländernas befolkning) att nästan samtliga länder i Asien och Latinamerika genomgått en drastisk förändring som placerat dem uppe i västländernas hörn, med långa liv och små familjer. En stor kontinent har dock lämnats bakom, och kolonialismen duger inte längre som huvudförklaring. Afrika kommer enligt FN:s prognos (2022) att dubbla sin befolkning redan till 2050.
Födslotalen är alltså en av de främsta nycklarna för en positiv utveckling. För 2021 toppas statistiken i världen av Niger med 6,8 barn per kvinna, följt av Tchad och Somalia med 6,3 barn. 29 av de 30 länder med högst födslotal (över 4,0) är afrikanska, med sällskap av enbart Afghanistan på 16:e plats (Utrikespolitiska Institutet).
Korruption och brist på demokrati är grundläggande problem för många afrikanska stater, något som ofta åtföljs av stark personlig kontroll, motsvarande kontroll av befolkningen och skepsis mot exempelvis preventivmedel och vaccin. En ljuspunkt är Tanzanias första kvinnliga president Samia Suluhu Hassan. Bara det faktum att hon stannat på sin post i 2,5 år och oförtrutet propagerat mot överbefolkning och för utbildning av unga flickor är mycket positivt och något som kan spridas till grannländer och vidare.
I den andra änden av skalan finns Japan med snart 100 000 100-åringar och 1,3 i födslotal. För en stabil befolkningsutveckling krävs 2,0-2,1. Sverige med flera europeiska länder är på väg åt samma håll. SCB:s nya statistik visar att 77 300 barn föddes till och med september 2023 och att födslotalen per kvinna är det lägsta sedan 1970, 1,50 barn per kvinna.
Långt borta är den tid då politiska ledare kunde säga sådant som att ”vi måste tillverka lite fler barn, hö hö”. Det här är allvarligt. Efter ett antal års besvärjelser om ”allt färre som ska försörja allt fler” är det nu som det som kommer flygande är på väg att träffa fläkten. Dålig ekonomi och oroliga tider är en orsak, men sådant förekommer till och från. En fråga som måste upp högt på dagordningen, i Sverige och hela EU, är den om hur en kontrollerad invandring ska se ut under de kommande decennierna.