Föreställ dig att en ras av androida varelser från en fjärran galax sätter kordinaterna på moderskeppet till vårt solsystem, till vår planet, till en scen på Söder I Stockholm. Föreställ dig sen att de tar gestalt som kvinnor, eller snarare gynoider, kvinnohärmande robotmänniskor, som har i uppdrag att utforska kroppars möjligheter och begränsingar under de fysiska förutsättningar som råder på Tellus. Det är detta som är grundanslaget Gynoïdes, ett cirkusperfomance signerat Marie-Andrée Robitaille.

Första halvan av föreställningen är starkt inriktad på sökandet efter kropparnas positioner båder rent fysikaliskt, men också till viss del utifrån Robitailles uttalade feministiska vision. Till olika artificiella ljud från bland annat ett gammalt modem och Pacmanspelet etablerar sig artisterna i manegen, och snart bryter Sophie Duncan ut och utför ett dansnummer. Kontorsionisten Manda Rydman skapar kroppsliga mittpunkter på de mest oväntade sätt, och Sarah Lett föraktar tyngdlagen i sitt nummer av tygakrobatik. Den suggestiva ljudbilden av Niclas Lindgren får ytterligare skärpa av Anna-Maria Hefele på harpa och nyckelharpa, som med sin övertonssång skapar ytterligare ett landskap som för våra fysiska lagar borde helt enkelt vara omöjlig. Sade Kamppila å sin sida utför ett dansakrobatiknummer till ljuden av sina egna andhämtningar och lekfulla läten som förstärkts och överlappar varandra i en oändlig loop. Samtliga artister visar prov på enorm virtuositet och multidisciplinär bredd. I mellannumren leker ensemblen med könsstereotyper, klär på sig dem, för att snabbt avfärda dem igen.

Lekfullheten genomsyrar hela föreställningen, med ett kollektivt hopprepsnummer som höjdpunkt rent humormässigt. Den akademiskt posthumanistiska grundtematiken avtar dock under föreställningens gång. Det är fortfarande cirkus vi ser, mänskliga kroppar som visserligen avklätts alla kulturella könsattribut genom att bära hudfärgade trikåer, men fortfarande är det konventionellt nummerfokuserat och den röda tråden kapas. Det är inget misslyckande i sig att inte lyckas uppbringa det teoretiska anslaget för föreställningen fullt ut, eftersom det fortfarande är som cirkus sett otroligt vackert utfört, med mycket humor och multidimensionell estetik som eggar alla sinnen och fantasin. Som feministiskt fokuserat politiskt projekt är det också lyckat, i en anda som är normkreativ snarare en normkritisk, som skapar sig ett eget inkluderande rum, fritt svävande i luften.