I en återkommande mardröm är jag på väg in i min port och märker att jag har glömt koden, vilket följs av insikten om att jag också har glömt alla andra koder och lösenord – kreditkort, bankdosor, inloggningsuppgifter till ett otal sammanhang, en gammal resväska och så vidare. Drömmen handlar förstås om kontrollförlust och om en personlig social infrastruktur som stöder sig på ett minne som ibland känns överbelastat.

Man skulle kunna påstå att något liknande, fast på ett mer samhälleligt plan, händer hos konstnären Joachim Carlsson, som griper tag i enkla koder och symboler, som linjerna på en parkeringsplats och riktningsgivande pilar på skyltar, och bänder bort dem från dess kodade funktion. Hela vår tillvaro är reglerad av koder som liksom nålar fast oss i samhällets anslagstavla. Det Joachim Carlsson gör är att, med enkla medel, fråga sig vad som sker om man möter den ständigt pågående rörelsen där ett abstrakt ting ges konkret mening och betydelse på en annan plats än den förväntade. Utställningen ”A lot” är ett litet hällregn av avsteg från överenskomna betydelser och duchampska lekar med förväntningar.

Bokstavsklungan ”All my letters”, en av utställningens fyra skulpturer, erbjuder en tydlig eller illustrativ förenkling av de processer som intresserar konstnären. I en enkel rad eller kö har Carlsson placerat alla de bokstäver som förekommer i hans namn och konstaterar därmed fakta – dessa krumelurer använder jag för att beskriva vad jag heter, men ger också bokstäverna en frihet bortom funktion. Här är de en massa på ett litet podium, svarta böljande former på en låda av trä, ett objekt utan bestämd betydelse.

Artikelbild

| Joachim Carlsson, ”Plats, byta plats” (2010–2015).

De nio stora svartvita målningarna i akvarell, akryl och UV-lack som utgör serien ”Plats, byta plats” är utställningens mest påträngande verk, och det mest fängslande. De bekanta linjerna från gator och parkeringsfickor lyckas på något underligt vis fly oanat långt från sin ursprungliga funktion och i de utsnitt som konstnären har valt anar man att det bortom betydelsen kan finnas ytterligare betydelser, lite som när man spelade en skiva baklänges för att uppfatta eller rentav hitta ett dolt budskap. Och Carlsson har förstås en riktig poäng, de överenskommelser vi fattat omförhandlas kontinuerligt. Vi skriver hela tiden om den kod som ger oss våra ramar. För den som är en van besökare på Uppsala konstmuseum får verket dessutom en oväntad resonans i rummet där en mellanvägg i glas är bortplockad, vilket ger en oväntat dramatisk effekt och tillåter betraktaren att stiga in och överrumplas av verken på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Antingen en lyckad tillfällighet eller en begåvad hängning.

Joachim Carlssons använder också spelkort och de mörka rundade fält som gärna representerar tunnlar i sin lek med att frita formerna från deras förväntade kodning. Och låter i serien ”Spot(s)” en spontan färgfläck hämtad från en målning av Sigmar Polke gå motsatt väg och bli kalkylerande och planerad som om den besatt en bestämd betydelse. I ytterligare en serie griper han ett fotografi av Plutos yta och tillåter sig en något diffusare utgångspunkt. Det är dock de stora svarta målningarna som dominerar tillsammans med syskonserien av friskurna pilar i den 55 bilder långa serien ”Directions”, som klättrande breder ut sig över väggarna i en hel sal. Riktningsvisare utan någon riktning att peka ut – så enkelt kan frihet illustreras.