Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 62-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

Den patientlösa vården

Akademiska sjukhuset, Uppsala  

För några veckor sedan stod Akademiska Sjukhuset  i fokus eftersom en rad chefer hoppade av, eller fick sparken. UNT genomlyst i en rad artiklar vad som låg bakom krisen och på debattsidorna ventilerades flera förslag till lösningar.

Nu har medieskuggan åter brett ut sig över alla de salar, korridorer och hus som utgör Akis, men problemen är givetvis de samma. Och stämningen har väl knappast blivit muntrare ibland de runt 8000 anställda.

Vad jag förstått har sitter det nu en grupp och pratar om hur man skall ta itu med Akis kris. Det är kanske bra. Det är i princip bättre att prata, än att inte prata med varandra.

Men man måste trots det fråga sig hur långt det räcker med samtal i det här fallet?För Akademiska Sjukhuset går med brakförlust. Det fattas 110 miljoner kronor.

Eller om möjligt mera eftersom de pengar som skulle användas till forskning verkar ha "gått till vården". ( Att ingen riktigt verkar veta vart ytterligare hundra miljoner försvann är illa nog!)

Om man inte ens vet vart miljonerna tagit vägen så har jag har svårt att förstå hur en grupp sammansatt av personal, tjänstemän och politiker skall kunna snacka fram ett par hundra nya miljoner.

 Och jag har än svårare att begripa varför man inte har med någon representant för oss som skall använda sjukvården i samtalsgruppen.

För det är ju vi patienter drabbas av den stress, frustration, underbemanning och slarv som blir resultat av underfinansieringen - och av de systemfel som finns inom dagens vård.

Och när jag skriver "drabbas" menar jag verkligen frågor om liv och död.

Få verksamheter i samhället är så bokstavligt livsfarliga - och livräddande - som sjukvården.

Beräkningar visar att det dör omkring 3 000 människor av felaktig vård i Sverige varje år. Långt flera skadas. Det är många flera än inom trafiken, men någon nollvision finns inte i sikte.

Frånvaron av patienter i sådana här sammanhang visar på ett allvarligt systemfel med svensk sjukvård. Vårdapparaten bygger på ett tänkande "inifrån och ut". Vården är uppbyggt för att passa dem som jobbar i den, inte för dem som skall vårdas i den.

Det är byråkraternas dröm om den patientlösa sjukvården!

Det är ett förmyndartänkande som i sin förlängning leder till femårsplaner där man producerar räknesnurror när markanden vill ha räknedosor.

Det är inget fel med att tillvara personalens erfarenheter. Det trodde jag man gjorde för länge sedan.

Men det är ett allvarligt fel att inte lyssna på patienternas synpunkter

 

 

Ingen plats för patienter

Akademiska sjukhuset, Uppsala  

- Hur är det med dig?

- Jodå, det är bara bra

 

Hälsningsfraserna låter ungefär de samma när bekanta möts. Men försäkran om att allt är ”bara bra” ljuder lite ihåliga när den avges här i kafeterian på det stora sjukhuset.

 

Jag menar, om allt är ”bara bra” vad gör man då på en vårdinrättning några dagar före jul?

Så charmerande är cafeterian inte.

Nej, anledningen till att man sitter här är att någon i familjen är sjuk, eller så mår man själv mindre bra.

 

Varför håller vi då masken!

 

Förmodligen har vi lagt oss till med den amerikanska traditionen att hälsa.

- How are you?

- I´m fine thank you, how are you?

Ett till intet förpliktigande utbyte av frågor. För om du verkligen skulle få för dig att berätta hur det är med hälsan och livet, blir den genomsnittlige jänkaren förvånad och generad.

 

Men när vi väl hamnat på avdelningen, ibland gelikar, då växer berättarlusten.

Här talas det sjukdomar – och inte mycket annat. Alla har sin historia, sina femton minuter på operationsbordet. Ibland är risken för överdosering uppenbar.

Operationer, personal och hur man hamnade här är de element  som förenar den brokiga flocken från en rad olika orter och samhällsgrupper som är tillsammans är ”patienterna”.

Vi utgör fortfarande ett utsnitt ur det svenska samhället, för ännu har inte den privata vården riktigt etablerat sig i Sverige och ”räddat medelklassen undan Landstinget”. 

Här är icke jude eller grek, eller fattig eller rik. Här är vi alla vårdtagare. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga innan vi blir ”globala” även på denna punkt.

 

Speciellt om inte Akademiska för bukt med akut problem.

Och då tänker jag inte på avhoppande chefer och galopperande budgetunderskott, nej, jag menar bristen på parkeringsplatser.

Detta kan med rätta anses vara ett ”i-landsproblem”, men jag skulle inte våga påpeka det för den ambra och välklädda dam som svettig och med håret på ända just hämtade upp sin man här ibland kaffeborden. Hennes överraskande frispråkiga eder svävar fortfarande över oss. För jakten på en laglig plats att ställa bilen har inte blivit lättare sedan Akis började bygga på de redan allt för få parkeringsytorna. Det är nu hart när omöjligt att finna plats på härbärget.

Visst skulle flera av oss kunna åka kollektivt men när man är sjuk eller kommer från orter långt utanför Uppsala är det inte alltid så lätt.

Bygg ytterligare ett ordentligt parkeringsgarage!

 

Men än viktigare är naturligtvis att få en sådan här komplex organisation att fungera som EN organism, inte som en kaotisk stridsplats för tuppar av båda könet.

 

Det finns det inte plats för.

 

 

 

 

 

Mitt i Höknatten

Akademiska Sjukhuset, Uppsala  

00.38 i natt inträffar Midvintersolståndet. Efter denna punkt i tiden kan man med fog påstå att " vi går med ljusare tider". Men som vi alla vet går denna ljusning olidligt långsamt. Och först skall vi genomleva årets längsta mörker.

Jag tycker att det är mycket imponerande hur våra förfäder lyckades räkna ut solstånd, månfaser och andra himlafenomen. Men frågan om de uppmärksammade den långa natten verkar splittra de som studerar frågan. Själv trodde jag länge att "höknatten" var ett etablerat begrepp. Detta var en natt då alla onda krafter var lösa och då djuren kunde tala. ( Husdjuren klagade inte oväntat på att de fick för lite foder. Ett ofta allt för sant klagomål förr.)

Om man var klok borde man kort sagt hålla sig inomhus den natten. Själv stötte jag för första gången på begreppet hos Sven Fagerberg. Hans roman från 1957 har fått sin titel av just denna mörkrets högtid.  Men när jag så skulle göra ett radioprogram om folktron kring vintersolståndet förstod jag att bevisen för nattens existerade i folktron var högst grunda. Jag vill minnas att självaste Klintberg dementera denna mörka lågpunkt.

Men se, nu läser jag i Göran Häggs intressanta bok "Gud i Sverige" ( Norstedts) återigen om Höknatten .

Vad man med säkerhet tycks veta är att våra förfäder och mödrar celebrerade  ljusets återkomst här i norra Europa. Midvinterblotet.  Eller är det månne också en myt, baserad på en enskild munks nidskrift om dåtidens Svear?

Vad vet vi om detta, egentligen?

Och som ni säkert redan läst så vände ljuset tillbaka lite tidigare i den gamla kalendern., nämligen runt Lucia.

Som vanligt har gamla traditioner har elegant omvandlats och fyllts med nya symboler. Hur Höknatten skulle tolkas detta nådens år 2010 är svårt att sia om?

I vilket fall råder den just i detta nu. Ovanligt kall, men upplyst av ett snötäcke som lagts över hela riket.

Själv sitter jag och betraktar Höknatten den genom ett fönster på en vårdavdelning i Akademiska Sjukhuset. Där ute sticker elektriska lampor hål på det mytologsika mörkret. Men mänskligt lidande finns det gott om även här. För här i de moderna  husen ligger det allt för många människor som skall försöka ta sig igenom ännu en natt av plågor och ångest.

Varje plåga har sitt skri och sin historia.

Själv är jag lyckligt lottad som kan sitta här och fundera på "hök" som en symbol för ondskan.

När jag ser ut i det tysta mörkret kommer istället att tänka på en helt annan fågel. För snart, snart , börjar Koltrasten prova sångrösten där ute natten.

Då övergår Hökvintern till Koltrastsnatten.

Då har året verkligen vänt!

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder61 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Redaktionella bloggar

Sport

Kultur & Nöje

Fler bloggar

Stadsdelsbloggar

Uppsalavimmel.se