Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

Sjukt orättvist

 

Kropp och Själ är ett fyndigt namn på ett ofta lika bra radioprogram. Nyligen sändes en repris av  programmet som handlade om olika sjukdomars status.

Det kan tyckas märkligt att sjukdomar kan vara olika mycket värda men precis så är det. Det vet var och en som varit patient och det vet alla som är verksamma inom sjukvården. Att ha ont i foten kan vara nog så smärtsamt och mycket begränsande men räknas liksom inte.  Vem har inte hört Hasse& Tage sketchen : "Spik i foten? Har du hört talas om den franska revolutionen..."

Att olika mänskliga åkommor har olika värde är en livsviktig fråga. En sjukdom med hög status drar till sig många duktiga läkare och vårdpersonal. Här satsas forskningen och här får de som drabbas medkännande. 

Att vara fet anses som bekant självförvållat och har därmed låg status. Åtminstone inom Centerpartiet?

Men bakom en fet mage kan ligga genetiska orsaker. Och senare forskninge pekar också på tarmflorans stora betydelse, i vart fall hos möss...

Och som Uppsala professor Karin Johanison påpekade i sändningen, att en sjukdom har ärftlig bakgrund gör att det stiger i status.

En del blir sjuka andra får vara friska under stor del av sitt liv. Det borde räcka som orättvisa, men det slutar sällan där. En del sjukdomar är finare än andra. Ju högre upp på kroppen ju bättre. Och manliga lidande värderas mera än kvinnliga.

Så borde det inte vara men verkligheten är som bekant inte så värst rättvist.

Lyssna  på Kropp Och Själ här!

 

( Och nej, det är inte undertecknad spm kommit på namnet. Det var den eminenta medicinjournalisten  Gunilla Myrberg! Däremot var det jag som såg till att programpunkten kom till Vetenskapsradion en gång i tiden.)

 

 

Svindlande tankar vid en Domkyrka

 

Igår var Nova och jag och besåg Domkyrkan. Ja, vi gick naturligtvis inte in i katedralen. Hundar är inte välkomna i Guds hus, oavsett vad som står i skriften. Varför det är förbjudet är som vanligt lite oklart. Det kan vara hänsyn till allergiska medmänniskor eller möjligen omsorg om de hundrädda. I Sverige är vi väldiga rädda om de rädda.

Nå, nu var det mest Nova som var skrajsen. Staden är väldigt stor när man är en tremånaders valp. Tryggast är det i husses famn, men även då skakar man lite. Och det var också anledning till vårt besök. Att vänja henne vid alla intryck från en stad en vanlig tisdags eftermiddag.

Möjligen hade husse också hoppats att få syn på den Pilgrimsfalk som enligt "Dagens Fågel" är "stationär" vid Uppsala Domkyrka. Det kan inte förnekas att det på många vis känns rätt med en bevingad pilgrim just där.

Inte minst för oss som för bara några decennier sedan var engagerade i att "rädda pilgrimsfalken". Ett rätt ambitiöst program med uppfödning av falkar, utsättning på utvalda platser, ringmärkning och bevakning mot äggtjuvar. Nu kan jag konstatera att programmet lyckades. Pilgrimsfalken har räddats, liksom flera andra arter som fått stå som symbol för en bättre miljövård här i landet.

Lyfter vi blicken, vilket är lätt när man står där vid Domen, så är det värre. Men även här finns ljus i mörkret. Så är det ju till exempel tur att de kinesiska partipamparna fattat PR-värdet i den stora Pandan.

Det för oss, med en övergång värdig Melodiradion, över till mötet mellan president Obama och de kinesiska ledarna som jut nu pågår i Washington. Här avgörs så mycket, klimatfrågan och andra oerhört viktiga spörsmål om hur vi använder jordens resurser. För miljöfrågan är inte en isolerad fråga. Det går inte att betrakta världen så endimensionellt. På samma sätt som man inte bara kan använda traditionell ekonomi för att förstå värden.

Och idag är det Kina som håller på att ta över ledartröjan i världsekonomin.

Petet Wolodarski skrev om det i DN i söndags. Han och jag var för övrigt på samma omskakande tillställning för en tid sedan. Det var stiftelsen FIM som bjudit in bland annat några kinesiska forskare och företagare.

Deras budskap var oerhört tydligt. Kinesiska företag är på väg att köpa upp så mycket de kan. I USA och i Europa.

Det lär ha varit Napoleon som sa att " att när Kina vaknar kommer världen att skaka". Kina har varit klarvaket länge nu, ända sedan man gjorde sig av med Maoismen. Frågan är bara vad som väcka Europa? Här satsar vi fortfarande på att stödja olönsamma jordbruk. Det kan göra mig rädd för framtiden.

Fast å andra sidan har de svenska lantbrukarna stor del i Falkarnas återkomst. Genom att hålla landskapet öppet och genom att sluta använda farliga kemikalier.

Förmodligen är det där ute i odlingslandskapet som Domens falk håller till just nu. På tillfällig utflykt från de människobyggda klippformationerna av rött tegel.

För inte ser vi till Sveriges snabbaste fågel inte. Och då är Nova ändå en fågelhund.

 

Så vitt jag kan se

 

Sverige är ett land som ligger relativt långt norrut. Landets klimat kännetecknas av fyra (4) årstider. En av dessa är vinter. På vintern kan det komma snö. Rikitg mycket snö.

Trots detta sedan småskolan väl kända geografiska faktum kommer den frusna nederbörden som en total överraskning - varje vinter.

För SJ, för kommunen och för trafikanterna.

Så varför skulle Landstinget vara ett undantag?

Antalet parkeringsplatser på Akademiska Sjukhuset är färre än antalet frusna i helvetet.

Det beror förmodligen på att man håller på att bygga ut sjuhuset för att ta emot fler patienter. Exakt var dessa nya patienter skall gör av sina bilar är dock  oklart.För det finns inte ens plats för de som nu kommer. Än mindre för dem som vill besöka sina sjuka anförvanter.

Elaka tungor säger att bristen på bilplatser är ytterligare ett sätt att hålla patienterna borta från sjukvådern. Istället för att ligga i en korridor så tvingas man att kretsa  runt i sin bil - letande efter enparkering som inte finns.

Men då är man ju å andra sidan inte Landstingets ansvar.

Inte blir det redan dåliga heller så  mycket bättre av att man nu börjat lagra snön på de fåtal p-platser som finns för rörelshindrade.

Det är att ytterligare försvåra för dem som redan kan ha de lite knepigt.

Men det är - så vitt jag kan se- precis vad man nu håller på med.

Det är lite överraskande - på ett sjukhus!

 

Valpen väljer väg

De vassa valptänderna söker ständigt tuggmotstånd. Hittills har en bruksanvisning, ett brev, diverse böcker och lite annat lösöre erbjudit lämpligt sådant.

I vart fall enligt hennes sätt att se det.

Alla nya "byten"  bärs med högt huvud och viftande svans till lyan (korgen) där de kan examineras vidare. Och sönderdelas.

Hon heter Nova och hon upptäcker nya saker varje dag. Världen är stor och tar tid att smälta. Man får ta det lite "pöl om pöl".

En dag vågar vi oss bara 50 meter bort från reviret. Nästa dag kommer vi nästan rumt kvarteret. Men det okända kan också vara farligt. I går vägrade hon plötsligt gå den vanliga lilla rundan. Det var alla tassarna i marken och inte en meter till. Efter ett tag förstod vi skälet. Det blåste en vind i träden! Spännande - och skrämmande.

Man får lida av svårartat stenhjärta för att inte smälta inför detta lilla pälsnystan. Den mjuka valppälsen, den valpiga leken och den villkorslösa tillgivenheten.

För det är oerhört imponerande hur fort en lite valp anpassar sig i sitt nya hem. Och till  den nya flocken. Här finns nog hemligheten till att just hunden blev människans första husdjur. Förmågan att anpassa sig. Det finns hundar nästan överallt där det finns människor.

Vi har levt, sida vid sida, i de flesta miljöer och kanske 25 000 år nu. De första invandrarna till Nordamerika som kom vandrande över Berings sund hade sina hundar med sig på färden. Hunden har uthärdat mycket och vi har varit till stor nytta för varandra.

Fast för Nova består dagarna rätt mycket av att sova, äta och leka just nu. Husse försöker mest lära henne att komma till honom, på kommando. Då låter han tämligen sinnesvag men inte sällan får man godis för besväret.

På senare år har det blivit oerhört säljande att "tala med" djuren.

Fast just att tala på människovis är djuren nu inte så bra på.

Däremot är givetvis kroppspråket oerhört talande.

Sedan finns det onekligen hundar - och papegojor- som förstår svindlande många ord!

Nova och jag arbetar just nu på detta. Hittills är det vanligaste ordet oss emellan NEJ!

- Nej, inte gnaga på Atlasen! Nej, kom tillbaka med strumpan! Nej, inte jaga katten igen! Nej, inte bita husse!

I någon av de beskrivningar av Welsh Springer Spaniel som jag läst sedan vi skaffade Nova står det att en stor portion av humor är av nöden om man försöker uppfostra en hund av denna ras.

Jag vet inte jag. Om man inte har humor skall man nog skaffa varken hund eller katt. Mest hanldlar det nog om att kunna skratta åt sig själv. Alla de hundar jag haft som vänner genom åren har bjudit på så mycket glädje. 

Det är ingen heller någon tillfällighet att Labrador Retriever och Golden Retriver är så populära som hundraser. De är glädje med svans. Förr hämtade de skjutna fåglar, idag behöver vi dem för att återfinna vår glädje och entusiasm.  

Även Novas anfäder har varit fågelhundar. Men hittills har hon mest skrämt livet ur några välmatade och halvtama Koltrastar.  Men rollerna kunde lika gärna ha varit de omvända.

Det är för övrigt intressant att den organiserade hundvärlden är så rasfixerad.

En av de mest intelligenta hundar vi haft var av blandras. Och egentligen borde vi väl skaffa vovvar av rasen "familjehund" idag? "Svensk soffhund?"  För år 2011 har de flesta av oss hund för sällskaps skull. En snäll familjemedlem som klarar av att åka bil och av att vara lite ensam ibland.  Och när det gäller hunduppfostran finns det minst lika många fixa uppfattningar som när det gäller barn. Det seanste är tydligen att vara en stark ledare.

Senast jag var på valpkurs var det bara "klickern" som gällde. En liten plastdosa som används för att tala om för hunden exakt när den gör rätt och har förtjänat en belöning. Ett slags ljudgodis.

Så var det inte när min schäfer och jag gick på Brukshundsklunnen i Borås för över 40 år sedan. Det är ett under att inte alla hundar fick wiplash skador av allt ryckande  i koppel under de excersiserna.  Inget godis här inte. Men även militärlivet  har ju förändras.

Igår råkade jag se på Larry King på CNN. Där uppträdde en före detta agent från Israel som numera försörjde sig som hundtränare i USA. Hennes budskap var att man skulle träna människans bästa vän med "kärlek". I likhet med alla postorderprodukter utlovade hon resultat "på 30 dagar".

Nova och jag funderar nu på att skicka efter damens bok.

Den såg rätt tuggvänlig ut.

 

 

Måndagens under

Måndag morgon.  Åter på Akademiska Sjukhuset. Vårdvardagen är här igen. Utanför smälter den glittrande julesnön i grå smutsdrivor. Det är så halt att Akutmottagningen borde rusta för brott.

De gråvita högarna blockerar ytterligare några av de allt för få parkeringsrutorna. Hur kan man driva ett så stort Sjukhus med så få platser att parkera på?

Fast det är klart man kan lika gärna fråga hur man kan bedriva sjukvård utan tillräckligt med vårdplatser. Om man nu får fråga det som en enkel patient?

Själv har jag inte varit på sjukhuset på nästan tre veckor. Inte för att jag direkt saknat Akis men vi har en lång och komplicerat förhållande sedan mer än trettio år tillbaka.

Jag kommer så tidigt att entrén är alldeles tom. Sköterskorna lämnar just fikarummet. 

Lyckligtvis inleder jag mitt år med vården på "min avdelning". Här går allt smidigt, vänligt  och professionellt till. Vi patienter hälsar vant på varandra och pratar ofta en stund. Alla är vi medlemmar av samma klubb, de som blivit transplanterade.

Häromdagen såg jag en dokumentär av BBC. Den handlade om en man som påkörd och dödad av en bil. Men genom hans storsinthet och avancerad kirurgi räddade han livet på en rad andra människor genom en rad transplantationer.

Mitt i tragedin är det en vacker historia och den är ofta sann. Även jag kan tacka en anonym donator för mitt nuvarande liv.

Varje transplantation är ett under - mitt i den vardagen.

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Redaktionella bloggar

Sport

Kultur & Nöje

Fler bloggar

Stadsdelsbloggar

Uppsalavimmel.se